Det finns så mycket jag skulle vilja säga, det finns så mycket jag tänker på, men jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vart jag ska sluta, jag vet inte hur det kommer att sluta. Ibland önskar man att man visste varför saker var som det var, när saker skulle ändras, när saker inte längre kommer vara som det alltid har varit, när människor slutar bry sig, när människor börjar bry sig, var går gränsen? Det är nog olika från person till person, för vissa krävs det en vindpust, för andra en storm och för riktiga vänner en tornado. Med det menar jag inte att man som vän ska ta emot vad som helst, men att man fortfarande ska våga kämpa för att relatonen ska byggas på, för att oförglömliga minnen ska skapas, stötta personen oavsätt vad den än har varit med om eller blivit utsatt för, denhär frasen "jag finns här för dig oavsätt vad som än händer eller vilka val du än gör". De kan du aldrig veta för än du har kommit till ett stadie där er vänskap sätt på prov, eller de stadie där du verkligen behöver hjälp. När man är ledsen, när något hemskt har hänt. jag vet inte vart jag vill komma, jag vet inte vart jag kommer att komma, jag vet inte vilka som kommer hålla med mig, jag vet inte vem som förstår, jag vet inte om någon förstår. Livet är svårt, man kan inte veta när livet ändras, man kan bara tröstas med att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Att man lär sig något efter varje misstag, det är faktiskt då man utvecklas som människa, det är då man kan börja om på nytt och försöka välja en bättre väg om man skulle hamna vid samma vägskäl igen.