Första gången jag bestämde mig för att jag skulle prova på ridning var jag 8 år det var på vårat sportlov. Det var på sorf, jag länktade till den dagen jättelänge, men när det äntligen hade kommit fram till den dagen så snöade det jättemycket och snön var i knähöjd så det var med ett långt övervägande som vi betämde oss för att åka in, men jag var fast besluten på att vi skulle åka, det fanns inget annat i mitt huvud. När vi hade kommit fram till Sorf och stod på läktaren bestämde jag mig vilken häst jag ville rida, det var en ljusbrun lite knubbig häst jag hade bestämt mig för honom. Från det ögonblicket jag satte mig på hästryggen var jag fest, jag tyckte det var i särklass det roligaste som jag hade gjort i mitt liv. Vi bestämde oss för att jag skulle få fortsätta. Vi red en termin och vi hade utväklads så snabbt att ridläran tyckte att vi skulle byta till en bättre ridgrupp, men vi bestämde oss ändå för att rida kvar en termin till. sen blev det en till osv. Ibörjan gick vi framåt jättesnabbt men efter ett tag känndes det som att jag bara stod stil, jag utväklades lixom inte. Det var då 2003 vi bestämde oss för att byta ridskola till ÅSEBO RS. Dom hade inget ridhus men var mycket billigare en Sorf, ibörjan var vi ju  förstås negativa eftersom att det skulle vara kallt att rida ute på vintern, men övervägde ändå att prova. Det visade sig bli det bästa valet jag gjort i mitt liv. Jag utväklades på nytt med raketfart, ridlärarna på Åsebo var så bra, var inte rädda för att säga vad dom tyckte och hjälpte mig att bli bra på det jag hade svårt för, dom tryckte precis på rätt punkter, de punkter som fick mig att bli bättre. Jag kommer ihåg första gången jag red på Åsebo, det blev ett såååå trevligt bemötande, och när vi hade ridit klart möttes vi med en röst som sa: "Gud vad bra ni red" med ett leende på mina läppar svarede jag jag förstås tack "ni var jätteduktiga ju!" svarade hon. den kommentaren gjorde mig förstås överlycklig. Men åren gick och det känndes som om att man lärde sig något nytt varje gång man red, och det gjorde man säkert. Åsebo besämde att dom skulle byta ställe och bygga ridhus, och det gjorde dom också. Det gjorde dom förstås rätt i för det blev jättebra. Jag kommer specielt ihåg några skarpa och bra minnen från Åsebo som jag hade tänkt att berätta om nu. Det var efter ett sommarlov och Åsebo hade fått in två nya hästar, då fick jag en ny och syrran den andra nya. Jag och jenny blev lite som någon favorit för för våran ridlärare i alla fall i dressyr. Sen var det en gång, jag kom till Åsebo med spänning i kroppen för det var hästbyte och då brukar det vara lite extra pirrit. Och på mig stod det Nido, det var en häst som jag aldrig hade sett eller hört förut det var en ny häst som hade kommit till Åsebo. Sen när jag hade fixat den hästen och skulle börja rida, vi hade gått upp i ridhuset så berättade pernilla (ridläraren) för mig att den där hästen hade blivit riden i tisdags av en vuxen som inte klarade av hästen, den hästen bet nämligen emot och var svårt att få i form. Men jag fick denhär hästen för att jag var bra på att få ihop hästar i form, hästen hade alltås ståt ända tills jag skulle rida på söndagen. Jag blev så glad, jag kännde mig så speciell. Men allt eftersom att åren gick bestämde vi oss för att flytta till Sala. Våran ridgrupp på Åsebo splitrades för att dom skulle sluta ha ridgrupp på söndagar. Dom nämde för mamma att det var svårt att hitta grupp till mig och jenny för vi var så bra, så dom bestämde sig att vi skulle få rida i en vuxengrupp på onsdagar. Men då ställede jag och syrran för ett val, vi kunde få börja på Sorf igen få pröva alla hästar som vi lämnade 2003 när vi böt till Åsebo. Eller att rida kvar på Åsebo och prova på den nya vuxengruppen. Det är det valet jag skulle vilja ändra. Vi valde Sorf, hästarna vi hade ridit förut och i hopp om nya "salakompisar" övervägde. Och nu är jag här igen det känns som om att jag står still här på Sorf det känns inte som att sorf kan lära mig något jag inte redan kan.. jag bara står och trampar på samma ställe, och jag vill ju lära mig mer. Jag vill gå frammåt och på Sorf känns det inte som att jag gör det helt enkelt. Nu står jag här och bara vill tillbaka till Åsebo. Men man fattar inte riktigt hur bra det är fören man förlorar det.. och nu är det förlorat, förgått känns det som:( Men jag ska inte sluta kämpa för det. ÅSEBO RS IS THE SHIT! ;) Nu har jag snart ridit i 9 år och jag fårt fortfarande samma känsla när jag sätter mig på hästryggen, den känslan är obeskrivlig. och jag vet att jag vill hålla på med ridningen ett bra tag till men jag vill ju självlart utväklas, jag vet att jag har kapacitet för att bli jätteduktig fast jag behöver ju fortfarande hjälp för att komma dit;)

Nu har jag fått ut lite vad jag känner.. hehe:)